Med mina händer gör jag människor vackrare (2010-2012)
"Var då på premiären igår av Med mina händer gör jag människor vackrare av Max Hebert i regi av Urban Bergsten och med den fantastiska Niki Nordenskjöld i rollen. Yes. Fan vad grymt. Med små små minimala nyanser får man se en människa brytas sönder bit för bit för bit. Minimalt. Så att man typ inte vet hur man hamnade där man hamnade när pjäsen var över. Grymt spännande och stor skådespelarkonst. Hur Niki med små små små medel.... Subtil regi och så sjukt snyggt. I denna ytligt ytliga men därför så bråddjupa text. Östermalm/Chamonix/Prada/Gucci goes livskris. Love it. "
Ur Kulturbloggerskorna/aftonbladet.se
"Skådespelaren Niki Nordenskjöld är bra på att spela naiv plastikkirurg som försvarar sitt yrke med tomma påståenden, samtidigt som hon själv brottas med sig själv och sitt påstådda lyckliga liv... Niki Nordenskjöld börjar lite trevande men växer i sin prestation. Hon spelar så naiv och försvarande av sitt yrke som monologen kräver... Ämnet är aktuellt och blottar frågan om vad det för samhälle vi lever i och vilka ideal som styr. Det blir inte en komisk förställning, och det är nog inte tanken, utan mest sorglig och tankeväckande. "
Ur Sundsvalls Tidning
"Besatt. Niki Nordenskjöld hittar det rätta tonfallet som manar till medömkan snarare än förakt. (Bildtext). Säkert om ytans tyranneri. En kvinnlig plastikkirurg sitter uppe om natten. Sömnen vill inte komma – den går inte att köpa, som allt det andra i hennes liv. Hon håller en monolog som till en början rättfärdigar hennes yrke, som sedan försvarar flera av hennes livsval, och som till slut mynnar ut i de oundvikliga tankarna om det egna åldrandet med tillhörande kroppsliga förfall. Föreställningen växer efterhand, från en nog så intressant reportagedramatik – utmärkande för Gävledramatikern Max Hebert – om plastikkirurgins värld till ett psykologiskt porträtt av en av dess utövare. Kulturens hittills mest utförliga studie av plastikkirurgi är väl tv- serien ”Nip/Tuck”, men Teater Pseudo visar en mer rättvis bild av yrket, från de livsförändrande operationerna som ger patienter livsviljan åter till fettsugningar av anorektiska modeller. Föreställningen är en djupborrning i ytan. Monologen kan liknas vid de inre snurrande tankarna som formulerats till ett första blogginlägg, och för att fortsätta den liknelsen är plastikkirurgen en Blondinbella-figur, som Niki Nordenskjöld spelar säkert och med känsla för det mänskliga i en på många sätt absurd roll. Hon är barnslig, rynkrädd och märkesrabblande à la Patrick Bateman. Niki Nordenskjöld hittar det rätta tonfallet som manar till medömkan snarare än förakt. Även om just detta är ett extremfall, är vi alla, mer eller mindre, fast i ytlighetens tyranni. Regin har fina detaljer, som hennes maniska fipplande med bordsdukar och liknande för att gestalta besattheten av perfektion. Avslutningen saknar balansen som finns i resten av föreställningen, men som helhet är ”Med mina händer gör jag människor vackrare” ännu en text av Max Hebert med utsökt samtidskänsla. "
Ur Arbetarbladet
"Makabra vändningar och svart komik – Ibland när jag träffar personer i min ålder kan jag tänka: Ser jag också ut sådär? Börjar jag också bli sådär gammal? En plastkirurg har svårt att sova. Mitt i natten sitter hon i sitt stilrena vardagsrum med en flaska vin och berättar om sitt liv. Det är ett väldigt bra liv. Hon och hennes man har fina jobb, kan köpa allt de vill ha. De bor mitt i Stockholm och plastikkirurgi är faktiskt inte alls så dramatiskt som många tror. Klart att man vill se yngre ut. Bli ung. Gävledramatikern Max Hebert har skrivit monologen ”Med mina händer gör jag människor vackrare”, om den 34-åriga kirurgen som börjar känna sig rynkig. Bakom pratet om det fina livet, finns en rik undertext som svämmar över av längtan. Längtan efter ett bättre liv, kanske perfektion. Niki Nordenskjöld spelar kirurgen med små, trevande rörelser som bara blir en aning livligare av vinet. Det är intimt på ett naturligt sätt. Att sitta i publiken känns snart som att sitta i en människas vardagsrum. Nordenskjöld blåser liv och smärta i temat om längtan och spelar ut undertexten med stor skicklighet. Samtidigt är hon riktigt rolig. Heberts manus är fullpackat med svart komik och makabra vändningar. Det gör sig förstås bra när man talar om plastkirurgi, där blod och levnadssorg hanteras i en lättsam miljö ”för att hjälpa människor att må bättre”. Humorn är bra. Den gör det möjligt att ta till sig temat och fundera kring det. Frågan är inte vad man längtar efter, utan varför man längtar. "
Ur Gefle Dagblad
"Var då på premiären igår av Med mina händer gör jag människor vackrare av Max Hebert i regi av Urban Bergsten och med den fantastiska Niki Nordenskjöld i rollen. Yes. Fan vad grymt. Med små små minimala nyanser får man se en människa brytas sönder bit för bit för bit. Minimalt. Så att man typ inte vet hur man hamnade där man hamnade när pjäsen var över. Grymt spännande och stor skådespelarkonst. Hur Niki med små små små medel.... Subtil regi och så sjukt snyggt. I denna ytligt ytliga men därför så bråddjupa text. Östermalm/Chamonix/Prada/Gucci goes livskris. Love it. "
Ur Kulturbloggerskorna/aftonbladet.se
"Skådespelaren Niki Nordenskjöld är bra på att spela naiv plastikkirurg som försvarar sitt yrke med tomma påståenden, samtidigt som hon själv brottas med sig själv och sitt påstådda lyckliga liv... Niki Nordenskjöld börjar lite trevande men växer i sin prestation. Hon spelar så naiv och försvarande av sitt yrke som monologen kräver... Ämnet är aktuellt och blottar frågan om vad det för samhälle vi lever i och vilka ideal som styr. Det blir inte en komisk förställning, och det är nog inte tanken, utan mest sorglig och tankeväckande. "
Ur Sundsvalls Tidning
"Besatt. Niki Nordenskjöld hittar det rätta tonfallet som manar till medömkan snarare än förakt. (Bildtext). Säkert om ytans tyranneri. En kvinnlig plastikkirurg sitter uppe om natten. Sömnen vill inte komma – den går inte att köpa, som allt det andra i hennes liv. Hon håller en monolog som till en början rättfärdigar hennes yrke, som sedan försvarar flera av hennes livsval, och som till slut mynnar ut i de oundvikliga tankarna om det egna åldrandet med tillhörande kroppsliga förfall. Föreställningen växer efterhand, från en nog så intressant reportagedramatik – utmärkande för Gävledramatikern Max Hebert – om plastikkirurgins värld till ett psykologiskt porträtt av en av dess utövare. Kulturens hittills mest utförliga studie av plastikkirurgi är väl tv- serien ”Nip/Tuck”, men Teater Pseudo visar en mer rättvis bild av yrket, från de livsförändrande operationerna som ger patienter livsviljan åter till fettsugningar av anorektiska modeller. Föreställningen är en djupborrning i ytan. Monologen kan liknas vid de inre snurrande tankarna som formulerats till ett första blogginlägg, och för att fortsätta den liknelsen är plastikkirurgen en Blondinbella-figur, som Niki Nordenskjöld spelar säkert och med känsla för det mänskliga i en på många sätt absurd roll. Hon är barnslig, rynkrädd och märkesrabblande à la Patrick Bateman. Niki Nordenskjöld hittar det rätta tonfallet som manar till medömkan snarare än förakt. Även om just detta är ett extremfall, är vi alla, mer eller mindre, fast i ytlighetens tyranni. Regin har fina detaljer, som hennes maniska fipplande med bordsdukar och liknande för att gestalta besattheten av perfektion. Avslutningen saknar balansen som finns i resten av föreställningen, men som helhet är ”Med mina händer gör jag människor vackrare” ännu en text av Max Hebert med utsökt samtidskänsla. "
Ur Arbetarbladet
"Makabra vändningar och svart komik – Ibland när jag träffar personer i min ålder kan jag tänka: Ser jag också ut sådär? Börjar jag också bli sådär gammal? En plastkirurg har svårt att sova. Mitt i natten sitter hon i sitt stilrena vardagsrum med en flaska vin och berättar om sitt liv. Det är ett väldigt bra liv. Hon och hennes man har fina jobb, kan köpa allt de vill ha. De bor mitt i Stockholm och plastikkirurgi är faktiskt inte alls så dramatiskt som många tror. Klart att man vill se yngre ut. Bli ung. Gävledramatikern Max Hebert har skrivit monologen ”Med mina händer gör jag människor vackrare”, om den 34-åriga kirurgen som börjar känna sig rynkig. Bakom pratet om det fina livet, finns en rik undertext som svämmar över av längtan. Längtan efter ett bättre liv, kanske perfektion. Niki Nordenskjöld spelar kirurgen med små, trevande rörelser som bara blir en aning livligare av vinet. Det är intimt på ett naturligt sätt. Att sitta i publiken känns snart som att sitta i en människas vardagsrum. Nordenskjöld blåser liv och smärta i temat om längtan och spelar ut undertexten med stor skicklighet. Samtidigt är hon riktigt rolig. Heberts manus är fullpackat med svart komik och makabra vändningar. Det gör sig förstås bra när man talar om plastkirurgi, där blod och levnadssorg hanteras i en lättsam miljö ”för att hjälpa människor att må bättre”. Humorn är bra. Den gör det möjligt att ta till sig temat och fundera kring det. Frågan är inte vad man längtar efter, utan varför man längtar. "
Ur Gefle Dagblad