Med mina händer gör jag människor vackrare (2010-2012)

"Var d√• p√• premi√§ren ig√•r av Med mina h√§nder g√∂r jag m√§nniskor vackrare av Max Hebert i regi av Urban Bergsten och med den fantastiska Niki Nordenskj√∂ld i rollen. Yes. Fan vad grymt. Med sm√• sm√• minimala nyanser f√•r man se en m√§nniska brytas s√∂nder bit f√∂r bit f√∂r bit. Minimalt. S√• att man typ inte vet hur man hamnade d√§r man hamnade n√§r pj√§sen var √∂ver. Grymt sp√§nnande och stor sk√•despelarkonst. Hur Niki med sm√• sm√• sm√• medel.... Subtil regi och s√• sjukt snyggt. I denna ytligt ytliga men d√§rf√∂r s√• br√•ddjupa text. √Ėstermalm/Chamonix/Prada/Gucci goes livskris. Love it. "
Ur Kulturbloggerskorna/aftonbladet.se

"Sk√•despelaren Niki Nordenskj√∂ld √§r bra p√• att spela naiv plastikkirurg som f√∂rsvarar sitt yrke med tomma p√•st√•enden, samtidigt som hon sj√§lv brottas med sig sj√§lv och sitt p√•st√•dda lyckliga liv... Niki Nordenskj√∂ld b√∂rjar lite trevande men v√§xer i sin prestation. Hon spelar s√• naiv och f√∂rsvarande av sitt yrke som monologen kr√§ver... √Ąmnet √§r aktuellt och blottar fr√•gan om vad det f√∂r samh√§lle vi lever i och vilka ideal som styr. Det blir inte en komisk f√∂rst√§llning, och det √§r nog inte tanken, utan mest sorglig och tankev√§ckande. "
Ur Sundsvalls Tidning

"Besatt. Niki Nordenskj√∂ld hittar det r√§tta tonfallet som manar till med√∂mkan snarare √§n f√∂rakt. (Bildtext). S√§kert om ytans tyranneri. En kvinnlig plastikkirurg sitter uppe om natten. S√∂mnen vill inte komma ‚Äď den g√•r inte att k√∂pa, som allt det andra i hennes liv. Hon h√•ller en monolog som till en b√∂rjan r√§ttf√§rdigar hennes yrke, som sedan f√∂rsvarar flera av hennes livsval, och som till slut mynnar ut i de oundvikliga tankarna om det egna √•ldrandet med tillh√∂rande kroppsliga f√∂rfall. F√∂rest√§llningen v√§xer efterhand, fr√•n en nog s√• intressant reportagedramatik ‚Äď utm√§rkande f√∂r G√§vledramatikern Max Hebert ‚Äď om plastikkirurgins v√§rld till ett psykologiskt portr√§tt av en av dess ut√∂vare. Kulturens hittills mest utf√∂rliga studie av plastikkirurgi √§r v√§l tv- serien ‚ÄĚNip/Tuck‚ÄĚ, men Teater Pseudo visar en mer r√§ttvis bild av yrket, fr√•n de livsf√∂r√§ndrande operationerna som ger patienter livsviljan √•ter till fettsugningar av anorektiska modeller. F√∂rest√§llningen √§r en djupborrning i ytan. Monologen kan liknas vid de inre snurrande tankarna som formulerats till ett f√∂rsta blogginl√§gg, och f√∂r att forts√§tta den liknelsen √§r plastikkirurgen en Blondinbella-figur, som Niki Nordenskj√∂ld spelar s√§kert och med k√§nsla f√∂r det m√§nskliga i en p√• m√•nga s√§tt absurd roll. Hon √§r barnslig, rynkr√§dd och m√§rkesrabblande √† la Patrick Bateman. Niki Nordenskj√∂ld hittar det r√§tta tonfallet som manar till med√∂mkan snarare √§n f√∂rakt. √Ąven om just detta √§r ett extremfall, √§r vi alla, mer eller mindre, fast i ytlighetens tyranni. Regin har fina detaljer, som hennes maniska fipplande med bordsdukar och liknande f√∂r att gestalta besattheten av perfektion. Avslutningen saknar balansen som finns i resten av f√∂rest√§llningen, men som helhet √§r ‚ÄĚMed mina h√§nder g√∂r jag m√§nniskor vackrare‚ÄĚ √§nnu en text av Max Hebert med uts√∂kt samtidsk√§nsla. "
Ur Arbetarbladet

"Makabra v√§ndningar och svart komik ‚Äď Ibland n√§r jag tr√§ffar personer i min √•lder kan jag t√§nka: Ser jag ocks√• ut s√•d√§r? B√∂rjar jag ocks√• bli s√•d√§r gammal? En plastkirurg har sv√•rt att sova. Mitt i natten sitter hon i sitt stilrena vardagsrum med en flaska vin och ber√§ttar om sitt liv. Det √§r ett v√§ldigt bra liv. Hon och hennes man har fina jobb, kan k√∂pa allt de vill ha. De bor mitt i Stockholm och plastikkirurgi √§r faktiskt inte alls s√• dramatiskt som m√•nga tror. Klart att man vill se yngre ut. Bli ung. G√§vledramatikern Max Hebert har skrivit monologen ‚ÄĚMed mina h√§nder g√∂r jag m√§nniskor vackrare‚ÄĚ, om den 34-√•riga kirurgen som b√∂rjar k√§nna sig rynkig. Bakom pratet om det fina livet, finns en rik undertext som sv√§mmar √∂ver av l√§ngtan. L√§ngtan efter ett b√§ttre liv, kanske perfektion. Niki Nordenskj√∂ld spelar kirurgen med sm√•, trevande r√∂relser som bara blir en aning livligare av vinet. Det √§r intimt p√• ett naturligt s√§tt. Att sitta i publiken k√§nns snart som att sitta i en m√§nniskas vardagsrum. Nordenskj√∂ld bl√•ser liv och sm√§rta i temat om l√§ngtan och spelar ut undertexten med stor skicklighet. Samtidigt √§r hon riktigt rolig. Heberts manus √§r fullpackat med svart komik och makabra v√§ndningar. Det g√∂r sig f√∂rst√•s bra n√§r man talar om plastkirurgi, d√§r blod och levnadssorg hanteras i en l√§ttsam milj√∂ ‚ÄĚf√∂r att hj√§lpa m√§nniskor att m√• b√§ttre‚ÄĚ. Humorn √§r bra. Den g√∂r det m√∂jligt att ta till sig temat och fundera kring det. Fr√•gan √§r inte vad man l√§ngtar efter, utan varf√∂r man l√§ngtar. "
Ur Gefle Dagblad