Demoner (2010)
" RECENSION/TEATER. I Teater Vilds och Teater Pseudos samproduktion av Lars Noréns så kallade komedi Demoner på Teaterverket skrattar publiken av två anledningar. Dels för att de lever sig in, dels för att stå ut med svärtan. Sebastian Gröndahl var där. Det första jag kommer att tänka på efter att ha bekantat mig med såväl det lilla rummet som dess innehavare är Jean-Paul Sartres berömda citat "Helvetet, det är alla andra". Det är i medmänniskan vi ser våra egna brister och därför hatar vi henne, fast egentligen oss själva. Teaterverkets underjordiska lokal är nu inte någon av helvetets alla nivåer men väl vilken fashionabel övre medelklasslägenhet som helst av idag. Inredningen är avskalad och modern. Möblerna monokroma, närmast ogästvänliga och bakom en mörkröd soffa döljer sig ett litet rullbord fyllt med sprit. Alkoholmissbruk är inget man skyltar med. I taket går avloppsledningarna utanpå varifrån ett omisskännligt skvalpande då och då gör oss påminda om verkligheten utanför. På scenen rinner skiten precis under huden, dold endast av en Armanikostym eller en gammal brudklänning. I detta rum bor det välbeställda paret Frank (Niklas Jarneheim) och Katarina (Alexandra Alegren). Det är kvällen före jordfästningen av Franks mor men den inbjudne brodern har föredragit fotboll framför samkväm, så för att den uppbragda gästvänligheten inte ska gå till spillo bjuder de in grannarna och småbarnsföräldrarna Tomas (Peter Edling) och Jenna (Ylva Åström). Riktigt varför vet nog ingen av dem men det sociala spelet måste fullföljas även om det kostar de deltagandes själar. Trots den förhållandevis unga ensemblen är Demoner både en modig och mogen uppsättning som – i ett träsk av sprit, leda, överhängande död, barnlöshet, krossade drömmar, latent homosexualitet och obesvarad kärlek – lyckas mejsla fram fyra egna och trovärdiga levnadsöden. Risken med så här mycket svärta är annars att tolkningen tippar över åt det banala för att landa i rent effektsökeri när poängen ska hamras in. Eftersom pjäsen är en förkortad version av originalet saknas ibland viss undertext för att riktigt ge fog åt alla svängningar när lager på lager av den personliga ballasten skalas av, men dock aldrig till den grad att skådespelarnas samspel inte lyckas kräva tillbaka vår odelade uppmärksamhet. Det är en konstig känsla att kunna skratta åt ett slag i magen. Sebastian Gröndahl "
Ur Riksteaterns nättidning "Nummer"
"Demoner med Teater Vild/Teater Pseudo Sista biljetten till Norén Jag fick sista biljetten till den sista föreställningen av Noréns Demoner. Och det var ju tur. Här bevisar gruppen att Norén har rätt när han kallar sina pjäser för komedier. Fört trots all svärta och alla bråk, alla okvädingsord och den hopplösa tristessen – så är det roligt. Inte buskis, inte den sortens humor, utan snyggt, precist och skickligt genomfört, både av regissör och skådespelare. De har följt den gamla goda regeln, som så ofta glöms bort, att söka humorn i allvarliga pjäser och mörkret i komedien. Den här konstellationen har lyckats alldeles utmärkt med detta. Två par, ett till synes framgångsrikt och ett med småbarn, bor grannar men känner inte varandra. Kvällen innan den framgångsrike mannen ska begrava sin mamma bjuds det andra paret in till samkväm. Konflikter och närmanden följer och leder fram till… mer konflikter. Men kul är det! Arne Jansson "
Ur Teaterstockholm.se
" RECENSION/TEATER. I Teater Vilds och Teater Pseudos samproduktion av Lars Noréns så kallade komedi Demoner på Teaterverket skrattar publiken av två anledningar. Dels för att de lever sig in, dels för att stå ut med svärtan. Sebastian Gröndahl var där. Det första jag kommer att tänka på efter att ha bekantat mig med såväl det lilla rummet som dess innehavare är Jean-Paul Sartres berömda citat "Helvetet, det är alla andra". Det är i medmänniskan vi ser våra egna brister och därför hatar vi henne, fast egentligen oss själva. Teaterverkets underjordiska lokal är nu inte någon av helvetets alla nivåer men väl vilken fashionabel övre medelklasslägenhet som helst av idag. Inredningen är avskalad och modern. Möblerna monokroma, närmast ogästvänliga och bakom en mörkröd soffa döljer sig ett litet rullbord fyllt med sprit. Alkoholmissbruk är inget man skyltar med. I taket går avloppsledningarna utanpå varifrån ett omisskännligt skvalpande då och då gör oss påminda om verkligheten utanför. På scenen rinner skiten precis under huden, dold endast av en Armanikostym eller en gammal brudklänning. I detta rum bor det välbeställda paret Frank (Niklas Jarneheim) och Katarina (Alexandra Alegren). Det är kvällen före jordfästningen av Franks mor men den inbjudne brodern har föredragit fotboll framför samkväm, så för att den uppbragda gästvänligheten inte ska gå till spillo bjuder de in grannarna och småbarnsföräldrarna Tomas (Peter Edling) och Jenna (Ylva Åström). Riktigt varför vet nog ingen av dem men det sociala spelet måste fullföljas även om det kostar de deltagandes själar. Trots den förhållandevis unga ensemblen är Demoner både en modig och mogen uppsättning som – i ett träsk av sprit, leda, överhängande död, barnlöshet, krossade drömmar, latent homosexualitet och obesvarad kärlek – lyckas mejsla fram fyra egna och trovärdiga levnadsöden. Risken med så här mycket svärta är annars att tolkningen tippar över åt det banala för att landa i rent effektsökeri när poängen ska hamras in. Eftersom pjäsen är en förkortad version av originalet saknas ibland viss undertext för att riktigt ge fog åt alla svängningar när lager på lager av den personliga ballasten skalas av, men dock aldrig till den grad att skådespelarnas samspel inte lyckas kräva tillbaka vår odelade uppmärksamhet. Det är en konstig känsla att kunna skratta åt ett slag i magen. Sebastian Gröndahl "
Ur Riksteaterns nättidning "Nummer"
"Demoner med Teater Vild/Teater Pseudo Sista biljetten till Norén Jag fick sista biljetten till den sista föreställningen av Noréns Demoner. Och det var ju tur. Här bevisar gruppen att Norén har rätt när han kallar sina pjäser för komedier. Fört trots all svärta och alla bråk, alla okvädingsord och den hopplösa tristessen – så är det roligt. Inte buskis, inte den sortens humor, utan snyggt, precist och skickligt genomfört, både av regissör och skådespelare. De har följt den gamla goda regeln, som så ofta glöms bort, att söka humorn i allvarliga pjäser och mörkret i komedien. Den här konstellationen har lyckats alldeles utmärkt med detta. Två par, ett till synes framgångsrikt och ett med småbarn, bor grannar men känner inte varandra. Kvällen innan den framgångsrike mannen ska begrava sin mamma bjuds det andra paret in till samkväm. Konflikter och närmanden följer och leder fram till… mer konflikter. Men kul är det! Arne Jansson "
Ur Teaterstockholm.se